Ni känner nog igen originalversionen: "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något." Den där välmenande, lite tandlösa uppmuntran som dyker upp på arbetsplatsmöten, i teambuilding-powerpoints och ibland brodyrad på en kudde i ett fikorum.
Min kollega vände på den, helt i förbifarten mitt i ett skitsnacks-Skype-samtal — inget speciellt föranledde det, det bara kom. En bokstav i taget blev "något" till "dra åt helvete" — och plötsligt kändes den ärligare än originalet någonsin varit.
Det finns dagar i IT-branschen där "alla kan göra något" känns som en förolämpning. Servern som gick ner tio minuter innan helgen. Ticketen som legat i kön i tre veckor för att ingen egentligen äger problemet. Mötet som kunde varit ett mejl, som kunde varit en emoji.
De dagarna vill man inte höra att man kan "göra något". Man vill att någon annan ska göra något — helst genast, och gärna utan att fråga en själv först.
Det roliga är att meningen inte är negativ på riktigt — den är bara ärlig på ett sätt originalversionen aldrig vågar vara. Att erkänna att man ibland är helt slut, att man inte har en enda produktiv tanke kvar i huvudet, och att det är helt okej — det är sin egen sorts sunt förnuft. Man behöver inte vara "lösningsorienterad" varenda sekund av arbetsdagen.
// Sammanfattning
- Originalcitatet är fint, men lite för snällt för en riktigt dålig dag
- Ibland behöver man tillåta sig att vara less, trött och helt utan lösningar
- Den bästa arbetsplatshumorn är den som är sann nog för att göra ont lite
- Tack till min kollega — du vet vem du är 🙃
Så nästa gång någon säger till dig att "alla kan göra något" en riktigt jobbig dag — vet du nu vad du egentligen får tänka istället.